Jag saknar Ixa. Det går inte en dag utan att jag tänker på henne och önskar hon var här.

Men jag är glad ända in i själen att jag får lära känna Sota. Jag kan inte tänka mig att det fanns ett liv innan Sota. Precis som jag inte kunde tänka mig att det skulle finnas ett liv efter Ixa. Det är konstigt, hur man som hundägare måste tvinga sig själv att gå igenom förlust efter förlust -det går inte att skydda sig. Inte om man vill fortsätta älska dessa underbara varelser. Och fortsätta få den villkorslösa kärleken.

Jag är glad över de tusentals skratt Sota hunnit ge mig på de 4 veckor jag känt henne. Jag är tacksam för glädjen och kärleken hon fört in i våra liv.

Ett nytt liv är så spännande. Att se en valp betrakta världen får nog den mest hårda människa att mjukna och se skönhet. Och att lära en valp, att visa vägen och träna tillsammans -det är underbart. Sota klickades in vid 10-11 veckor och jag har fortsatt klicka henne. Nu ser jag allt mer hur hon tar egna initiativ, hur hon provar sig fram, hur "ljuset tänds" däruppe när hon kommer på nåt som lönar sig. Allt fortare går det att lära in nya saker, hon utvecklas i en rasande takt.

Och när tankarna på Ixa får sorgen att välla in och ögonen att tåras, då sätter jag mig ner på golvet, håller mina två hårbollar tätt intill och berättar om Ixa, Sotas storasyster. Ixa som fick mig att våga språnget, som följde mig troget genom mitt livs hårdaste stormar och tog mig säkert iland, innan hon lämnade mig.

Nu har jag laddat och laddat för att ge mig ut "på vägarna" igen. Utan Ixa. Lusten att komma ut och springa har vuxit sig allt starkare och igår vann den över allt förnuft. Jag var ännu inte helt redo att springa själv -så jag tog med lilla terroristen.... Ett misstag -det förstod jag redan innan. Julia kan och vill ju inte. Det är väl ungefär det tråkigaste hon vet.

Men jag frågade med pigg, glad och spännande röst om hon ville med, hon la huvudet på sned, lyssnade och sen flög hon upp. Att det hade mer med mitt tonfall att göra, än det faktum att jogging stod på schemat -det fattar väl jag med.

Ergosele och koppel på, nerför trappan gick relativt fort -ännu peppad av det glada tonfallet. Sen tog det stopp. Julia travade på i sin snabbaste takt -vilket inte ens kan räddas upp genom att kallas lätt powerwalk. Om jag joggade så sakta att jag nästan stod still -då kunde jag jogga. Men jag kunde lika gärna gå -Julias takt var densamma.

Ett tag släppte jag henne så fick hon trava där -allt längre bakom mig. Till slut var hon bara en liten prick, då stannade jag, väntade in och kopplade upp igen. Suck!

Lite mysigt var det -trots allt. Då jag insåg det lönlösa i det hela så valde jag en annan väg -genom skogskyrkogården. Lugnt, tyst och vackert. Och sen hem igen.

Julia sov resten av kvällen  

Idag öser regnet ner. Vilket betyder att få ut Julia på en till joggingtur är lika med noll. Inte för att chansen var särskilt stor ändå -efter gårdagens pärs....

Så idag smäller det. Linda -helt utan hund- ute på joggingtur. Det måste vara många, många år sen sist. Skrämmande tanke! Må Sota växa upp snart! Och må hon få lite mera spring i bena än "storasyster" Julia!!