En konstig vecka är slut.

Vi fick svar på obduktionen. Vi fick träffa Eleonor igen. Vi fick inte veta varför min älskade svartnos är död.

Jag har börjat komma tillbaka. Långsamt, men ändå. Efter Ixa fanns det inte längre någon glädje i det vi älskade mest -promenaderna. Och när man har promenader som sitt jobb -då är det ganska bra om man gillar dom.

Jag har gått, på jobbet. Ibland med Julia också, bara för att jag måste. Men någon glädje däri har det inte funnits. Och jag har missat sommarens dofter och färger, blommorna i alla vackra trädgårdar. Jag har inte sett, för jag har inte haft någon glädje i att se, eller något intresse.

Men nu kommer jag tillbaka. Vi har börjat återupptäcka vår "stora skogen", som vi ofta gick i till och från jobbet. Nu tar vi bilen till jobbet, då Sota ännu är så liten. Men vi stannar på vägen och tar en 10 minuter eller så i "stora skogen". I början kände jag den där första fysiska smärtan av sorgen igen, den som fanns precis dagarna efter att Ixa försvann. Men sen smög glädjen sig på. När Sota följer tätt i hälarna, snavar och trillar på näsan med dom klumpigt stora tassarna vilt viftande åt alla håll. När Julia får terrier-rycket och springer genom lingonriset så fort henne små ben bär. När dom leker och jagar varandra, eller när vi sätter oss på en klippa och myser tillsammans -alla tre.

Jag kan sakna Ixa. Men jag vet att den tiden är förbi och framåt är vägen att gå. Jag ser glädje i Julia och Sota -och det är en skön känsla.

Och när jag anstränger mig och känner efter, tillåter mig att stanna upp och titta runt -då ser jag att det är sommar, att blommorna slagit ut och att det doftar alldeles underbart!