Så har man blivit med Aj Fån. Gav upp till slut. Jag är ju en sån som bara tittar till det yttre skalet när det gäller mobilen. Och "litenheten", den är också viktig. Att den får plats i fickan utan problem.

När mobilerna började bli lite snygga (ja, jag är SÅ gammal att jag minns när dom var stora, klumpiga och fula!) så ville jag först ha en med lucka. "Banan-telefonen" tror jag den hette i folkmun -min första mobil-kärlek. En nokia, något böjd. Svart -för på den tiden var alla telefoner svarta. Förutom Ericsson som faktiskt hade lite färg på knappsatsen -man kunde till och med byta ut den om jag inte minns fel. Dom måste ha haft sjuk smarta uppfinnare på Ericsson, som var så före sin tid. Idag kan man ju nämligen få mobilerna i vilken färg som helst. Nästan iaf.

Och det blev nästa viktiga faktor för mig -färgen. Jag har haft röd, rosa, lila, rosa, rosa och rosa. Och innan dom uppfann färgen så hade jag några svarta också.

När det fanns både färg och lucka -då ville jag gärna ha det. Till för några år sen då jag insåg att det där med lucka ofta innebar problem -dom höll helt enkelt inte så länge. Och det var alltid nåt med luckan som krånglade.

Och nu, 15 år efter min första mobil, har jag alltså blivit stolt (?) ägarinna till min första Aj Fån. En telefon så stor att jag var tvungen att köpa en väska att bära den i, så att jag ska kunna ta med den på jobb-promenaderna.

Till mitt försvar tillägger jag att jag inte har köpt mig en alldeles ny. Nej, där går gränsen! Min sambo ville uppdatera (för det måste man ju göra om man vill hänga med!!) och jag fick nöjet att överta den gamla. Som det inte är några som helst fel på. Faktiskt.