Jag har gjort det!!

52 dagar efter att Ixa lämnade mig har jag äntligen tagit min första "hundlösa" joggingrunda.

Det gick tungt. Till stor del för att det var över 52 dagar sen senaste rundan.... Men också för att det saknades någon som envist drog framåt när orken sinade.

Det var värt det -all blodsmak i munnen, svetten i pannan och smaken av spya bak i munnen. Det var värt allt. För nu känns det bättre!

Jag sprang genom lilla skogen, genom småhusområde i gamla enskede och upp till skogskyrkogården. Jag sprang in genom stora ingången på skogskyrkogården, upp över dom gröna kullarna, tog trappan upp till "Almhöjden" där jag la mig ner på en bänk och tittade upp på molnen.

Det är så vackert!

Sen joggade jag tyst och lugnt på små stigar förbi gravar överhöljda med blommor i regnbågens alla färger, ut på nynäsvägen och hem igen.

Jag känner att jag läker. När jag utan ansträngning kan se och känna den vackra naturen runtomkring mig -då vet jag att jag läker.

Och jag kände mig inte ensam. Inte alls faktiskt. Tvärtom så kunde jag nästan ta på Ixa, så verklig kändes hon brevid mig.

Idag har vi varit i "lilla skogen" och lekt bland stenblock och nerfallna träd. Helt orädd är lilla valpen, far fram som en riktig vilding bland stock och sten. Ibland får man ta emot så landningen blir mjuk -själv har hon inget förstånd.

Vi hade också med oss liten dummy och tränade apportering. Om inget mer intressant stoppar henne på vägen ut så springer hon fram och griper (inte alltid så snyggt -men ändå...) och hon kommer alltid tillbaka. Vill gärna droppa den lite tidigt, till skillnad från storasyster Ixa som ogärna droppade den alls.... Roligt är det iaf, så roligt att jag har tagit tag i problemet att hitta träningskompisar. Och nu verkar det vara löst -efter sommaren kör vi igång. Lyckliga vi!!

Turerna till skogen blir ju ännu ganska korta, det är tur att det är nära. Nu orkar hon också gå hela vägen hem igen. Oftast iaf, ibland blir hon trött och hugger tag i byxorna så hon kan "åka efter". Lite gulligt, om än inte så hållbart i längden -i alla fall inte för byxorna...

En av dagens kissrundor ledde oss genom skolgården, där vi sökte skydd för en plötslig och explosiv attack från skyn, som vräkte ner enorma mängder ljummet vatten över tallis. Under ett träd stod vi och betraktade ridån av vatten medan vi förblev torra. Till slut lockades vi ut ändå, det är något barnsligt roligt med regn och att bli blöt in på bara skinnet. Då hade den värsta attacken dragit förbi och när vi klev in i trapphuset var vi -inte helt torra- men närapå.

Det är en bra dag -idag också.