Mamma som liten

Mamma

Jag har haft många tankar sen du blev sjuk. Jag är så rädd att det -när du är borta- ska finnas saker jag glömde att säga. Hur sammanfattar man då 24 år? Allt du gjorde för oss, och det du glömde. Allt mitt funderande har lett mig till insikten att det egentligen inte finns nåt som måste sägas. Allt det du gjort finns ju kvar i oss -dina barn. Vi för det vidare till våra barn -och på så sätt glöms det du lärde oss aldrig bort.

Du har en sån ofattbar förmåga att alltid se det positiva i allt. Vilka val jag än gjort har du alltid varit stolt över mig. Kanske är det en mors plikt -vad vet jag... Om så är fallet så finns det fler än en som har svikit den plikten -men inte du. Du tar allt med ro, du är alltid stolt.

Nu inatt låg jag och funderade på de val du gjort, och vilken styrka det måste ha krävts. Det kan inte ha varit lätt alla gånger, säkert ofta ensamt. Men du hittade hem till slut, och jag är stolt över dig. Stolt över att du var stark nog att söka din lycka, att du aldrig gav upp den rätten. Du lärde mig att det aldrig gagnar någon annan om jag är en halv människa. Du har lärt mig att min lycka är mitt eget ansvar.

Ja, jag är stolt över dig -som du alltid varit över mig. Jag väljer att se det positiva och blunda för det negativa. Jag har en liten bit av dig i mig, jag är den jag är tack vare dig. Jag älskar dig.

Skrivet till min mor våren 2005.

Idag skulle min mamma ha fyllt 50 år. Dagens blogginlägg tillägnas henne. Hon dog av ALS sommaren 2005, 46 år gammal. Hon hann aldrig läsa mitt brev, förhoppningsvis visste hon hur jag kände.

Mamma som tonåring

Mamma och jag 1983

Mamma och Tina (i bakgrunden mammas man)

Mamma och min bror

Åland, i själen hennes hem genom hela livet.

ALS (amyotrofisk lateralskleros) drabbar ca. 200 personer i Sverige varje år. Det är en fortskridande och nedbrytande sjukdom som successivt försvagar olika muskler i kroppen. Ungefär hälften av de drabbade avlider, liksom min mamma, inom tre år efter de första symptomen.

Vill du veta mer om sjukdomen eller ge ett bidrag till forskningen så klickar du på länken här nedan

http://www.ullacarinstiftelse.se/

Då flög en vind från havet in med lockande musik

En mumrik spelar på sin flöjt i sömnig sommarvik

Nån kappsäck har han aldrig haft och aldrig trånga skor

Han vandrar på den gröna äng där inga sorger bor

Ur "vem ska trösta knyttet" -Tove Jansson

 

lillasyster

26 mars 2009 10:23

Ja ska aldrig läsa nå som du skriver!! du får mig allti å gråt! men de va jättefint! ja va just ut på en lång morgonpromenad i strålande solsken å mindes mamma me ett stort leende..fast ja saknar henne så de gör ont, så vet ja nu att hon följer oss vart vi än går...hon står no å kikar över axeln på barnmorskan då vår son/ dotter föds...om ja känner henne rätt vill hon va den första att välkomna lillen ti världen!;) puss! älskar dig

 

Mari

26 mars 2009 10:24

Vad fint Linda! Helt övertygad om att din mamma visste och vet vad du känner för henne! Det intalar jag mig iaf om min mamma som oxå gott bort.. Det var jätte fint skrivet och kom ihåg att hon är forfarande stolt över dig och att hon finns vid din sida!

http://missbree.bloggagratis.se

 

'♥♥♥♥L med Juni o Cola♥♥♥♥

26 mars 2009 17:10

oj, så oändligt vackert skrivet*gråter* herregud, det är ju så trgiskt, vilka förbaskade otäcka sjukdommar det finns!!!Önskar så att hon hade kunnat läsa detta ju, ...kanske hon kan det uppe ifrån sin himmel!!Många kramar Lotta

http://www.juniocola.bloggagratis.se

 

Brorsan

26 mars 2009 21:05

Ja, vad skriver man efter någonting sånt här. Inte lätt. Kan inte annat säga än att jag är stolt över dig och glad över att se den styrka du har inom dig. Älskar er alla tre.

 

lina

27 mars 2009 21:17

så otroligt fint skrivet Linda! många kramar till dig min vän!

http://i-fokus.se

 

Erica

28 mars 2009 11:45

Kramar om - förstår att saknanden är oerhörd. Fina bilder och du är verkligen en duktig skrivare man förstår så väl hur du tänker och även om din mamma aldrig hann läsa just den texten så visst hon ändå hur du kände det är jag helt övertygad om.

http://flatcoated.bloggagratis.se

 

Lena

28 mars 2009 16:27

Du skriver så fint om din mamma, och det är klart att du saknar henne otroligt mycket, man ska inte behöva förlora sin mor när hon ännu är så ung. Så orättvist att behöva kämpa mot en sådan svår sjukdom, där utgången ofta är just den som ni fick erfara med er mamma, du och dina syskon. Men jag är säker på att mamma kände all er kärlek under tiden ni hade tillsammans och jag vill tro att hon sitter därupp och hänger med på era vidare äventyr. Många kramar, vännen!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vi var där :) Sen dansade jag hela natten!

Får jag, får jag, fååår jaaag?????

Man kan ha massor av kul på en lekplats. När barnen är hemma och sover, då tar jag och hundarna över sandlådor och rutschkanor. Vi hoppar, klättrar och åker kana. Vi springer och gungar och rensar kattbajs ur sanden (hundarna -inte jag!) Och så s...

...att öppna dagis. Och det är mysigt att det är fredag. ...

Började ösregna när jag och Skrotet promenerade från Dagis 1 till Dagis 2. Stora tunga droppar från mörk himmel. När vi kom ut ur skogen kom solen fram, så stark att den bländade oss när den speglade sig i nyfyllda vattenpölar. Det var vackert....