Tävla om att bli tatuerad av självaste Kat von D, typ universums absolut hetaste tjej (förutom min egen vackra sambo -naturligtvis).

Var med du också, jag tävlar på:

www.tlcsverige.se/tavla

En månad har gått. På dagen en månad sedan du tillitsfullt tittade in i mina ögon för sista gången. Jag saknar din glädje, din värme, din livfullhet och energi. Jag saknar en vän som följer mig på långa promenader, jag har ingen som vill följa mig ut och jogga längre.

Trots att vi har valp i huset är det så tyst sedan du försvann. Och det säger väl allt om den plats du tog upp, i vårt hem och i våra hjärtan. Jag försöker varje dag att hedra dig genom att minnas allt du lärt mig -och föra det vidare till din lillasyster.

  Jag älskar dig mitt hjärta!

Det är ganska skönt att ha en sambo med "varannan-helg-jobb". Då får jag tid att -utan dåligt samvete- gotta mig i mitt nya företag. Och allt som finns att göra där. Det tar liksom aldrig slut. Oftast är det riktigt roligt, men ibland blir jag trött, saker går inte som jag vill (och det vet alla som känner mig att när döda ting bråkar sjunker mitt humör till botten....) eller så saknas det nån viktig pryl som gör att jag måste stanna upp och avsluta mitt i. Jag hatar att tvingas avsluta mitt i!

Idag har vi "jobbat kväll". Förmiddagen spenderades i tvättstugan, när sen Susanne lämnade hemmet för att infinna sig på jobbet -då åkte vi till dagis. Fortsatte med skyltfönstret, tog ner väggar, tvättade, slipade, putsade och målade. När färgen torkade köpte vi gyros i grillen och satte oss på ängen, tjejerna och jag. Sota ville gärna smaka, kom flygande rakt ner i tallriken, vilt tuggande   Hon har så smått börjat förstå det där med livets godsaker. Däremot har hon inte förstått skillnaden på "mitt och ditt" än....

Sen in och måla nästa varv. Trimmade Julia medan färgen torkade denna gång. Även Sota fick prova på kam och sax. Hon tyckte det var sjukt spännande att stå på bordet -men det där med att stå still....onödigt ju!

Sota verkar trivas väldigt bra på dagis. Vilket är väldigt, väldigt bra eftersom vi spenderar en hel del tid där. Hon drar runt sina leksaker och snattar i butiken. Hon kör retriever-rycket, halkar och kanar rakt in i väggarna. Hon "hjälper" mig att måla -hon hjälper mig med allt. När hon är vaken har jag en liten svartnos i allt jag gör.

Närgången och nyfiken, nyfiken, nyfiken   

Hur kan det hända så väldigt mycket hemska saker?? Får idag veta att ännu en alltför ung och högt älskad "O´Flanagan" gått bort. Det är inte rättvist, vad är det för mening?? Vilken smärta hennes familj går igenom just nu....Man känner sig smått värdelös, när man inte kan göra något för att förhindra unga, starka individer att lämna oss.

Jag håller mig upptagen. Jag försöker så gott det går att inte tänka alltför mycket, inte stanna upp. Inte känna efter i hjärtat, som -om jag låter det tala- skriker efter Ixa. Så jag jobbar. När Sota sover jobbar jag. På dagis, målar, städar, organiserar. Eller vid datorn, hemma eller på dagis. Jag jobbar, hela tiden. När Sota är vaken är jag med henne. Och då hinner man faktiskt inte tänka speciellt mycket alls. Då är jag bara i nuet. Och jag tränar, både Julia och Sota. Och jag tittar på när dom leker, vilket dom gör mest hela tiden nu. När Sota är vaken vill säga -damen sover rätt mycket....

Ja, jag håller mig upptagen. För jag orkar inte känna efter. Jag vill inte känna tomheten längre, jag vill inte ha det där hålet efter Ixa, som inte går att täppa igen helt. Inte på något sätt. Så jag jobbar och jobbar och fokuserar på Sota och Julia och familjen. På allt det som symboliserar den stora lyckan i mitt liv. Jag har så mycket att vara tacksam för -och det är jag också. Tacksam alltså. Och när man har så mycket, då får man inte fastna vid det man inte har. Ixa.

Och jag håller andan inför tisdag. Då vi får veta vad som hände. Vad som gick snett och om det var något vi gjort. Eller något vi kunnat förändra. Om det är så, då vet jag inte hur jag ska lyckas ta mig vidare. Då finns det inte nog med jobb att fylla det där hålet med längre.... Jag håller andan och väntar på domen.

Min syster ringde i tårar häromdagen. En vän till henne hade drabbats av stor sorg. Orättvist och hemskt. Varför händer det så mycket hemskt just nu? Och Tina sammanfattar det ganska bra när hon säger, att trots att det inte händer henne -allt det som händer just nu- så blir hon så ledsen. För hon känner sig så jävla värdelös. Och det är en känsla jag känner alltför väl. Så värdelös när man inget kan göra, bara maktlös se på när individer vi älskar dör och går vidare -lämnar oss sörjande kvar här med tomheten.

  En ung Ixa...

  ...och en liten Sota...

...anar man ett släktdrag??

Ledig torsdag. Jag och Sota klev upp 7:15, drog på oss kläderna (eller jag iaf...) och tog bilen till dagis. Väl där åt Sota frukost medan jag satte igång med lite måleri. Strax före 11 kom ett par som bokat tid för visning, trevlig stund med (förhoppningsvis) nya trevliga kunder, sen packa ihop och åka hem.

Så har man bara resten av dagen kvar då.... Vad ska vi hitta på?? Det är nog det enda jag kan komma på som är negativt med Sota -att man inte kan sticka iväg till skogen några timmar...

Än iaf -det kommer   

När damen är klar med sin skönhetssömn på köksgolvet kanske vi kan åka lite tub? Första gången -spännande! Eller sätta oss i parken och titta på folk...

Håller på med hand-target just nu. Bara på kul, för det är så roligt att se hur hon tänker.

Hon är sååå söt när det snurrar till däruppe och ljuset tänds   

Såhär långt är hon väldigt lätt att forma. Där det blir galet visar jag bara hur jag önskar det istället -och hon gör efter. Helt otroligt -jag har aldrig varit med om en mer lättsam valp. (Jag säger inte detsamma mellan 4 och 5 på morgonen då hon far runt som en illbatting i vardagsrummet och tuggar på allt!)

Sota har också fått sin 12-veckors spruta. Och gissa om hon var duktig   Inte ett pip sa hon, märkte den inte ens. Och hon skötte sig strålande både i väntrummet och inne på undersökningen.

Vår lilla stjärna