Lotta med Juni o Cola

5 januari 2009 22:44

så sorgsligt!! kan du inte hyra ut ett rum i huset o bo kvar då..? eller går det ej? hoppas den rätta lägenheten dyker upp snart iallafall.kram:)

Lotta med Juni o Cola

5 januari 2009 22:47

såg nu att du vart inne hos mig..så sant, så sant...finns alltid nån där och talar om;) så är det med barnen med;) det kommer man aldrig ifrån tror jag..det enda man kan göra e väl att själv inte lyssna på det örat;)

Hjalmar

5 januari 2009 22:49

fin bild på hunden!

Erica

5 januari 2009 23:25

Det ordnar sig alltid. Har du sökt lägenheterna på Berghem? Var två som var rätt kurs på runt 4000 kr. Via bostaden sen hade de ute en på Vittervägen på Tomtebo via Lerstenen har för mig att deras lägenheter ligger precis bredvid sjön jättefint till för hundarna. Vars låg lägenheten du tackade nej till?

Erica

5 januari 2009 23:31

Vet inte om du han se min kommentar ang bilderna men använd det lilla trädet för att lägga in bilderna medan du skriver och skit i bildrutan nedanför själva skrivrutan.

Erica

5 januari 2009 23:44

Får du till det? Jag brukar göra några extra rader innan jag flyttar tillbaka markören med musen så jag lätt kan markera under bilden när jag är klar och fortsätta skriva då mina bilder är som halvstora.

Lena

6 januari 2009 00:52

Vilken skrivartalang du är Linda, nu när du börjat blogga uppenbarar sig dolda talanger hos dej, underbar text som beskriver så väl hur du har det nu. Jag förstår att det är en hel del "ups and downs" som följer dej under tiden nu, men du vet "efter regn kommer solsken...". Lite klyschigt kanske, men vi "17-åringar" som varit med ett tag vet att det stämmer. Jag har tillbringat hela dagen på Arlanda för att skicka Tackla till Australien. Hon kommer att klara den långa resan finfint, värre är det med saknaden hos mej...Men nu är hon i London för övernattning, imorgon bär det av till Singapore och sedan Sydney. Tryggare valp kan man nog inte finna, men det är tomt här hemma. Ses på kursen om inte förr... ska träna Fanta imorgon, linförigheten går bättre och bättre och det evinnerliga nosandet har minskat betydligt. Tänk er - uppfödartanten med klicker - vem kunde tro att det skulle ske??? Inte hon själv i alla fall.

Kramar!

lillasyster

6 januari 2009 11:02

Oj Linda, ja önskar ja sku kunna va där me dig varje dag nu när ditt liv e som de e!! känns ändå tryggt att du har dina två ljusbärare där...jag vet ju åxå nu hu skönt det känns att vakna av att en "häst" slickar en i ansiktet, kliver en på inte så sköna ställen å sen bara lägger sig ner igen å gosar tills man vaknat till ordentligt!:) låter som att ni har lika underbart väder som oss iaf!! förstår att ixa å julia blir tokiga att va ute, man blir ju själv som ett litet barn då man får syn på ett öppet fält, täckt me snö...vill bara springa tills man faller, hoppa i diken fulla me snö så att man fastnar med benen...nu orkar ja ju typ springa två meter, sen blir ja så anfådd att ja int kan prata..å de e knappast rekommenderat att i mitt tillstånd "bråtas" i snön...dessutom e ja ju int känd för att va den smidigaste i historien! nåja, hoppas att de fortfarande e fint när ja kommer dit..ska bli så skönt att slippa stan för en stund..ja förstår att du int vill tillbaka till metropolen...folk säger att de finns mera att göra i stan än på landet!!?? de e väl sant..om man har PENGAR!! nää, ja hoppas vi åxå hittar ut till bushen snart...här blir man ju tokig!!! nu ska vi äta frukost, nån e hungrig verkar det som!:) puss å kram, älskar dig!!