Pga. kylan och diverse anda saker blev träningen på ön inställd ikväll. Nu när det är kväll och jag har piggnat till så tränade jag hemma istället. Vi höll dock till inomhus, med tanke på mattes händer och Ixas rumpa -kan inte vara kul att sitta på den ISkalla marken brrr...

Vi tränade position vid sidan, Ixa vill gärna hoppa och sätta sig snett bakom mig, något hon börjat med rätt nyligt. Så vi började om från början, och eftersom hon kunnat detta en gång så kom det tillbax rätt snabbt.

Vi tränade lite apport, hon har lärt sig att ta den och nu tränar vi att hålla den en stund. Det går sådär, sakta framåt iaf -vilket är rätt riktning.

Jag jobbar för att få fram ett snabbt läggande, då hon gärna vill sätta sig först och sedan i långsam takt maka sig tillrätta :) vi gav dock upp denna övning då golvet är så halt och hon blev så uppspelt och halkade hit och dit.

Om jag hinner imorgon ska jag jobba på fotgåendet. Hon vill gärna svänga ut rumpan lite för att se mig bättre. Uthålligheten har hon dock, hon går så fint (om det inte vore för den utsvängda rumpan förståss) och väntar på klicket. Om det inte är fullt lika kallt som idag tränar vi lite läggande också imorgon.

Ser att jag fått flera kommentarer -det värmer! Det är tur att jag har så goda vänner, och jag vet att det finns tålmodiga öron som lyssnar om jag behöver prata. Med familjen så långt borta skulle jag vara förlorad utan er som hjälper och stöttar. En stunds gemenskap över en kopp te ger styrka.   

Har jobbat inatt och känner mig sådär slö och tung i kroppen som jag har börjat göra nu efter flera års nattarbete. Det är tungt att vrida och vända på dygnet, men jag får mycket tid över för hundarna så det är värt det. Nu är jag ledig tre dagar, så imorgon kommer jag att vara pigg igen.

Ikväll ska jag och Ixa träna på ön. Vi går lydnadskurs för eva-karin och hoppas göra tävlingsdebut i vår.

Tog en promenad med hundarna när jag vaknade idag. Det hade börjat skymma ute, kylan bet i kinderna och det var tyst -som det ofta är här på landet. Jag stannade flera gånger och njöt av iskristallerna som trängdes på grenarna och ljuset av månen som färgade snön blå i skymningen. Hundarna var galna av glädje över att vara ute efter att ha sovit med mig halva dagen. De hoppade och sprang och Ixa jagade Julia som tyckte det var kul, tills Ixa kom för nära och hon blev rädd att bli översprungen. Då fräste hon till och leken var slut :)

Det är något speciellt med att gå i skogen. Tankarna får fritt utrymme och allt känns så lätt.

Imorgon ska M flytta ut sina saker och jag ska hjälpa till. Det kommer att bli tomt här, mer plats att träna lydnadsmoment på :) Idag känns allt ändå rätt bra, det går så fort upp och ner så jag hinner inte med själv. Men det är väl som det ska vara.  

Jaha, så var man igång då. Ny blogg, nytt år och nytt liv. På måndag flyttar M till ny lägenhet och separationen är ett faktum. Jag blir kvar med hundar och katter tills jag hittar någonstans att ta vägen. Huset blir tomt - i väntan på nya ägare. Jag kommer definitivt sakna att bo såhär -skog, tystnad, avskildhet, frihet. Nu släpper jag bara ut hundarna, koppel använder vi i princip aldrig. I stan blir det nog fler koppelpromenader, speciellt om vi har oturen att hamna väldigt centralt :(

Konstigt känns det nu, efter flera månaders vakum då allt stått stilla. Plötsligt händer allt på en gång, huset har gått från att vara ett hem till att bli något mittemellan en soptipp och ett bombnedslag. Saker överallt, inget på sin plats. Allt uppdelat och satt i lådor eller märkta med lappar -rosa för mig och grönt för M. Att laga mat och upptäcka att jag inte längre verkar äga en sax -bara en sån sak.... Med allt detta kommer såklart KÄNSLORNA, för visst är beslutet riktigt, men att dela vårt liv i ditt och mitt? Vad hände med alla år, minnen, glädjeämnen och gemensamma mål? Och i vår tid -där alltför många äktenskap slutar på detta sätt -känns det fortfarande som ett misslyckande.

Julia är förvirrad och osäker. Hatar när man packar weekend-väskan, nu åker hela hennes universum ner i lådor. Vad kan det betyda -och hur länge blir dom borta? Tänk om dom glömmer mig..... Ixa har ju alltid varit lättare, hon lever i sin egen trygga värld -där det är självklart att alla ser till hennes bästa. Och gör dom inte det så fixar hon det själv.... Däremot tycker hon det är spännande med alla lådor och vill gärna se exakt vad som hamnar var -kan kanske komma till användning när allt ska packas upp?

Efter en julvecka med familjen och nyårsafton med goda vänner har jag samlat krafter att orka ett tag till. Förhoppningsvis får jag en lägenhet snart så att även jag kan flytta, det skulle definitvt minska stressen. Sen gäller det bara att få huset sålt och börja lappa ihop livet igen. Det är ju ingen konst -eller hur ;)

Välkommen till min nya blogg! Här kommer det handla om mig, Ixa och Julia!