Träffade en liten valp på 12 veckor vid namn Smilla. Jag hade glömt att valptänder var så vassa. Och att valpmagar var så mjuka.

En lagottovalp var det. Ulla som har hunddagiset här nere stannade oss när vi var på väg hem. Så står hon där med en lagottovalp på 12 veckor. Som redan blivit lämnad. Hur hemskt är inte det?

Och vad betyder det?

Vi lånade med lilla Smilla och tog en tur till parken. En glad och tuff liten dam, som inte ens tittade bakåt när en vilt främmande människa tog tag i hennes koppel och gick iväg. Sen kan man ju inte låta bli att kolla vad det är för en liten individ som är så "jobbig" att hon redan blivit lämnad. Tugg på händerna förstås, och på allt som kan tyckas spännande för en puppy på 12 veckor. Men det är ju bara att vänta. Jagar bollen gör hon gärna, men att komma tillbaka med den??? Nä, roligare att behålla själv ju! Myser gärna och tittar upp när man kallar, strosar tufft iväg när hon kopplas av, men är uppmärksam och kommer genast när jag lockar. Nyfiken och framåt. Hon får mig att skratta med sin klumpighet.

Vi sitter en stund i gräset. Lilla Smilla lägger sig till ro -förmodligen trött efter dagens spänning. Hennes päls är så mjuk.

Jag önskar du var här. Jag vet att du också skulle ha älskat vår stund med lilla Smilla. Jag vet att du hade älskat henne omedelbart.

Någonstans finns det glädje. Och du vill det också. För du gav allt för mig -och det är kärlek!

Många,många människor tänker på oss. Från Kalix i norr till Frankrike i söder, från finska Vasa och åländska Åland. Människor rörs av att du gick så tidigt och så fort och så hemskt. Hundägare kramar sina fyrbenta själsfränder en gång extra, precis så som jag gjorde med dig när någons bortgång berörde oss.

Det skänker sån tröst, alla dessa varma tankar. Ingen missade att du gick härifrån, vilket betyder att ingen missade att du fanns. Du gjorde intryck -din godhet gjorde intryck. Jag säger att den kärlek och enorma glädje du mötte alla med -den får jag aldrig tillbaka. Och människor håller med om att du var så speciell. Inte en gång har du mött en ny individ med något annat en total lycka. En okänd person är bara en vän du ännu inte lärt känna.

Alla livets varelser mötte du på samma sätt. Med nyfikenhet, kärlek och glädje. Varje dag var för dig speciell -ett löfte om nya äventyr. Med dig kunde en liten pessimist som jag se livets alla färger. Och din glädje smittade till mig, du fick mig att skratta så många gånger. Du fick mig att stanna upp och låta mig känna den stora lyckan som låg så varm i min mage när jag tittade på dig och Julia, jagandes varandra i skogen. Alla dom sidor som var så starka hos dig, så positiva och så starka -brevid dig gjorde dom mig till en bättre människa. Jag är så förlorad utan dig!

Idag var Mynta på jobbet. Mynta är en flatte. En svart flatte. Mynta går i min grupp. När vi var ute lät jag mina fingrar glida över hennes långa nos och upp över pannan. Ett desperat försök att känna välbekanta linjer. Men mina fingrar lät sig inte luras, de känner varje centimeter av Ixa. Eller kände.

Idag är det en konstig dag. Hittills har jag bara reagerat, utan att tänka. Chock, antagligen. Och det har funnits så många tusen miljoner tårar som aldrig slutat rinna. Jag har vaknat gråtande och jag har somnat gråtande.

Men idag är en konstig dag. Det finns fortfarande tårar, men inte lika många och dom kommer inte lika ofta. Och helt plötsligt finns det plats för tankar, och dessa tankar sätter stopp för känslorna. Helt plötsligt tänker jag att det ska sörjas på ett speciellt sätt, eller kännas på ett speciellt sätt. Att folk ska tycka och tänka om mitt sätt att sörja. Att jag förväntas gråta i en situation och inte i en annan.

Jag känner igen det från när mamma dog. Det är när sorgen inte längre är ens egen, utan måste ut i samhället och synas av andra. Jag förmodar att det är en del i att komma vidare. Att börja fungera igen. Men det känns hårt. För egentligen vill jag fortfarande sitta på Södra Djursjukhuset och dra min Ixa i örat -död eller levande. Eller helst av allt, gå ut i skogen med en studsande livsglad Tjuvaktig Skata och bara njuta av alla dofter av sommar, som tycks ha exploderat sedan hon gick bort.

Det finns stunder när saknaden träffar rakt i hjärtat, så hårt att jag vill vika mig dubbel av smärtan. Men det finns också stunder då jag glömmer bort och skrattar. Och jag har världens sämsta jobb, för hon var med mig varje dag och jag kan inte komma undan. Men jag har också världens bästa jobb, för jag får äkta förståelse av de tvåbenta och ordlös kärlek av de fyrbenta. Och livet går vidare, även utan mitt hjärta. På något konstigt sätt så gör det det.

Och att gå med en grupp, fyllas av sorg och börja gråta -och omedelbart känna en kall nos smyga upp och lägga sig i handflatan. Det är därför jag ger min kärlek till dessa underbara varelser. Det behövs inga ord, min sorg är inte under lupp när jag är med dem.

Jag känner också en form av ilska komma. Inte stark alls och förhoppningsvis snabbt övergående. Men ja -en ilska är det. För varför fick hon bara leva i 3 år? Varför fick vi inte mer tid, varför var hon tvungen att gå just när vi blivit så starka tillsammans, när allt fallit på plats? Varför hon? Varför nu?

Och jag känner en enorm, oändlig kärlek som nu inte har någonstans där den hör hemma. För den bodde i Ixa och det vi hade tillsammans. Och även om det finns andra jag älskar, så var denna kärlek märkt med hennes namn. Och den var inte redo att släppa taget än.

En ny vecka utan dig har börjat. Kan du gå brevid mig idag?

Klarar inte att sitta inne en hel dag till. Jag är van att röra på mig och när jag inte gör det så blir kroppen rastlös.

Samtidigt har jag ingen lust att göra något. Men om jag ändå måste gå vidare utan min perfekta hund så är det lika bra att börja idag.

Åker till Louise som bjuder på fika. En god vän till Ixa, med en alldeles egen sorg på grund av det som hänt. Vilket gör det både lätt och svårt att mötas.

Sen ut till klubben och träffa träningsgänget. Ixas små träningskompisar som vi kämpat på med i nästan ett år. Idag följer vi bara med på promenaden efteråt. Det känns som att det kommer bli väldigt, väldigt svårt. Dessa tillfällen är så mycket "Ixa och Linda" som det bara kan bli.

Det gör så ont i mig. Jag önskar du kunde följa med!

Snart är dag 2 klar. Snart får jag gå och lägga mig och förhoppningsvis sova.

Dagens största svårighet var den att gå ut. Det gjorde så ont i bröstet och jag drog på det i det längsta. Men Susanne fick rasta Julia själv igår och nån gång måste jag. Så jag drog på mig kläderna. Och bröt ihop. För vad gör man, när den hund man hållit i sin hand inte längre finns?? När det inte längre är någon idé att stoppa bollen i ena fickan och frolic i den andra? När det ligger ett halsband och koppel i korgen, men ingen hund som ska bära det finns?

Susanne tog Julia. Det gör hon alltid. Det skulle kännas fel om vi gjorde annorlunda, både för oss och för Julia. Så jag får gå själv. Och det känns så fel och konstigt. Det passar mig inte. Jag ÄR hund. Jag ÄR Ixa. Eller jag var i alla fall. Nu får jag bli någon annan.

Ixa brukade dra mig nerför trapporna, så bråttom hade hon ut. Alltid. Och jag lät det passera, för jag såg charmen i det. Oftast iaf. För det var ju en del av hennes enorma glädje till livet, att alltid ha bråttom till det roliga. Och det var ju det jag älskade allra mest med henne.

Jag grät hela vägen nerför trapporna. Men jag tog mig ner och jag tog mig ut. Vi gick en sväng runt parken och in i skogen. Jag satt med Julia utanför djuraffären medan Susanne gick in och köpte bajspåsar. Sen hem igen. Hem till tomheten.

Jag kan inte gå in i vardagsrummet. Först kunde jag inte vara någon annanstans än i sovrummet. Helst skulle jag vara ingenstans, så ont som det gör att andas så skulle jag hellre slippa. Men jag måste. Så jag är i sovrummet. Där är allting nytt och Ixa har ännu inte hunnit sätta sin prägel på det nya. Men vardagsrummet.... Där soffan står bäddad med hennes täcke och hennes kudde. Där apan ligger lämnad, utan någon som tuggar på den i sömnen.

Jag kan inte gå in i vardagsrummet. Jag bad Susanne bädda bort i soffan. Men jag vill inte titta in. Det gör för ont.

Och jag hör ljud, hela tiden hör jag hur hon vänder på sig någonstans i lägenheten, eller hur hennes klor slår mot golvet, eller hur hon snarkar. När grannen stänger sin dörr väntar jag på Ixas skall, som aldrig kommer. Och jag saknar det.

Jag vill ropa hennes namn, instinktivt. Jag hinner stoppa mig själv.

Jag vaknade gråtande. Och tårarna kommer med jämna mellanrum. Jag kan inte stoppa eller styra över det. Ibland kan jag dra en djup suck och fördröja eller lindra attacken, men den kommer en stund senare ändå. Jag har förlorat förut, men jag har aldrig känt såhär. Jag vet inte hur jag ska ta mig vidare. Men jag vet att det går.

Jag skulle ge vad som helst för att vara med dig just nu. Jag önskar jag visste att du inte är rädd eller ensam -för det är det värsta. Jag vill inte att du ska vara det!

Jag älskar dig!

En tickande bomb sa Elenor, som blev Ixas sista veterinär. Och den sista som pussade Ixas nos medan hon ännu var vid liv.

Vi vet ännu inte helt säkert. En på miljonen sa Elenor, hon har aldrig sett eller hört om det som hände Ixa. Södra Djursjukhuset kommer att bekosta obduktion för att få svar, för oss och för dem.

Men idag tror Elenor såhär: Ixa har haft polyper i slemhinnan i mage/tarm, som spruckit och börjat blöda. Under dessa perioder har hennes törst ökat eftersom hon förlorat blod. Även illamåendet har ökat med "kaskadspyor" som följd. Sen har det läkt i magen och hon har haft en bra period igen.

Nu har hon varit dålig ungefär en vecka. Polyperna har blivit många, många. Vi kommer in till södra och Ixa är glad och sprallig. Sista två dygnen har hon mått bra. Trött, men bra. I väntrummet ser Ixa en labradorkille hon tycker om direkt och svansen viftar så hela kroppen rör sig. Hon får träffa trevliga veterinärer och sköterskor och i väntrummet till röntgen får hon se en kisse. Ixa älskar kisse! Sen får hon mat för att få ner kontrastvätska inför röntgen. Och det blir för mycket för hennes trasiga mage. Hon får en chock och börjar blöda. Sen kollapsar hon och blodvärdet bara sjunker och sjunker. Veterinären inser att hon blöder någonstans och stoppar in en nål i hennes mage men inget blod kommer ut. Dom lägger i ännu ett dropp för att chockbehandla henne och röntgar igen. Det ser konstigt ut. Dom beslutar att lägga in henne, vill operera men tror inte hon är tillräckligt stark så avvaktar.

Medan vi pratar och tar beslut ligger Ixa på båren, jag sitter på den med Ixas huvud i mitt knä. Hon är varm och mjuk och jag drar i hennes öra, mjuka långa drag så som jag brukar för att ge mig själv tröst. Eller henne, eller båda. Jag känner mig lugn och tror jag lyckas förmedla det till henne också. När vi lämnar henne börjar hon salivera och sen kräks hon blod. Runt 2 liter blod kommer upp. Elenor ringer oss och säger att hon söver och går in, men att hon inte har stora förhoppningar. Senare ringer hon för att berätta att det är blod överallt, att hon inte kan få stopp på det eller ens förstår varifrån det kommer. Ixa blöder ihjäl och hon kan inte stoppa det. Vi tar beslutet som hon rekomenderar och ber henne pussa på Ixa innan. Det gör hon.

Igår fick vi träffa Ixa och Elenor, som kom in till jobbet utanför sin arbetstid för att prata med oss. Det är då hon berättar att Ixa varit en tickande bomb. Att det inte finns något vi kunnat göra. Även om hon upptäckt detta tidigare hade hon förmodligen inte kunnat göra något. Jag är glad att vi inte visste. Ixa har levt ett underbart liv -det hade jag kanske inte vågat ge henne om jag vetat.

Elenor var själv rörd och det kändes bra att se. Hon tog Ixa till sig, trots att hon träffade henne så kort stund och under såna dramatiska timmar. Jag är glad att hon var med henne, när inte jag kunde. Hon sa också att hon tyckte vi varit såna bra hundägare under dessa timmar och att hon kunde se att Ixa var speciell. En på miljonen på många sätt. Att hon trodde Ixa levt ett underbart liv med oss. Det kändes bra, tröstande i den situationen.

När vi pratade låg Ixa på båren. Kall och stilla, men hennes öra fortfarande mjukt och lent att dra i. Fortfarande en tröst, men denna gång bara för mig. Ixa var ju inte där längre. En puss på nosen, kallare än någonsin. Sen fick jag hennes rosa Hurtta-halsband och vi gick bakvägen ut.

I bilen bryter Susanne ihop. Helt plötsligt har rollerna bytts ut och jag är den starkare, för en stund. Helt otroligt hur samspelta vi är nu i detta. Rör oss som en enhet, ofta utan ord. Det behövs inga.

Jag citerar Lisa, en vän från lydnadsgruppen. Hennes ord gav tröst i sorgen.

"Smärtan blir aldrig större än den lycka du upplevt, hur vi än vänder på det kommer det alltid vara värt det"

Jag ångrar ingenting.